En sorgens dag

För ett par dagar sedan släppte isen på älven nedanför oss och det är så oerhört rogivande och rent av meditativt att sitta och titta på när isflaken sakta flyter förbi och just nu behöver jag verkligen ta mig tid och landa i mina tankar och känslor och inte bara springa på och tränga undan. I höstas hittade vi nämligen en knöl på vår älskade hunds ena tå, en knöl som visade sig vara en elakartad cancertumör. Tån amputerades innan den hann sprida sig, dock sa veterinärerna att risken för nya tumörer var stor men månaderna gick och allt var som vanligt med henne men nu har vi hittat tre knölar till... Jag kan knappt skriva om det, tårarna bara väller fram och klumpen i magen känns tung som bly. Idag har jag vi suttit på baksidan jag och Simba och tittat på isflaken och jag har låtit känslorna komma fram, det är så lätt annars att tränga undan, att hålla sig sysselsatt för att slippa känna efter. På tisdag har vi tid hos veterinären och även om jag hoppas på det bästa, att det kanske bara är senknutar eller något annat ofarligt så måste jag ändå vara realist och börja ställa in mig på att Simba kanske inte har så länge kvar att leva.