Farväl min vän!

 

Det har nu gått fem jobbiga dagar sedan vår fina, fina Simba stilla somnade in med sitt tunga huvud i mitt knä. Tårarna vill aldrig ta slut och det gör så fruktansvärt ont och känns overkligt på samma gång och jag precis som lilla T frågar "När kommer min Simba tillbaka"... Men nu har hon i alla fall inte ont längre och har fått en ny och viktig uppgift som skyddsängel till mina älskade barn. De har fått den finaste skyddsängel man kan tänka sig, en med ett hjärta av guld och som jag litar på till 110%! Men det är så fruktansvärt, fruktansvärt tomt här hemma och jag saknar hennes blöta nos, hennes mjuka päls och hennes sällskap mer än jag orkar med, jag tycker mig se henne ligga och sola i trädgården, jag hör hennes snarkningar, ljuden av hennes tassar och hennes slafsande i vattenskålen och varje gång det knackar på dörren så hör jag henne skälla.....

Simba i sin ungdoms dagar