Livet på landet

Här har jag spenderat många somrar. Lärt mig ro, fiskat, lagt ut nät, lekt affär, ätit långfil, haft så där nyttigt långtråkigt och lyssnat på köksklockans tickande. Och bara jag blundar så ser jag farmor och farfar sitta på farstutrappan och vänta. Nu finns sorgligt nog varken farmor eller farfar kvar i livet men jag är så glad att pappa valde att behålla huset som sitt fritidhus så att jag kan få ta med mina barn hit ut.

Björnskylten som har fått både en och annan bärplockare att vända på klacken sitter bara några 100 meter från pappas hus. Och visst finns det björn i skogarna runt byn, jag minns med all önskvärd tydlighet den gången då jag och min suprtrygga ponny var ute på långritt och han plötsligt frös fast och jag riktigt hörde hans hjärta banka. Då ser jag den. Björnen. Som sakta rör sig mot oss. När min ponny efter vad som kändes som en evighet vaknade ur sin trans bar det av i full galopp hela vägen hem. Fy så liten jag kände mig så!

Men i helgen har vi inte sett några björnar, däremot firat byns 250års dag, badat, rott, hässjat hö, hjälpt pappa med huset och bara umgåtts. Härliga dagar!